Hade tänkt stänga av datorn för denna vecka, men bläddrade i all hast förbi Aftonbladets förstasida och fick något så typiskt svenskt framför ögonen att jag bara måste skriva av mig, tycker jag. Aftonbladet slår på stora trumman för att två svenska soldater dödats i Afghanistan. Jag vet inte ens om benämningen soldater är korrekt, det handlar nämligen om en kapten och en löjtnant. En soldat är en soldat, inget befäl.

Nå, nog talat om militärgrader.

Jag vill klart och tydligt uttrycka att jag givetvis tycker att det är beklagligt, sorgligt och tragiskt att européer får sätta livet till i militära strider runt om i världen. Det är lika tragiskt varje gång det händer. Det må då vara finländare, svenskar, danskar, norrmän eller fredsbevarande trupper över huvud taget.

Det jag reagerar på är den enorma apparat som dras igång därför att Sverige drabbas. När tsunamin drog fram i bland annat Thailand på annandag jul 2004 dog hundratals svenskar. Sveriges reaktion då var att flyga hem de första offren illa kvickt, svepa in kistorna i svenska flaggan och ordna med militär mottagning på Arlanda. Det var alltså civila personer. Man får ju fråga sig vad som väntar nu, när två officerare fått sätta livet till i Afghanistan.

Sverige har ständigt haft en tendens att blåsa upp saker till något enormt mycket större än vad det egentligen är. Det må då röra sig om idrottsframgångar, politiska skandaler, mord eller just dödsfall utomlands.

Både Aftonbladet och Expressen visar upp förstasidor som ser ut så här:










Det jag nu frågar mig är om detta verkligen är rimlig journalistik? Till och med med svenska mått mätt så måste man väl säga att man överreagerar en aning, eller? Alla med lite sunt förnuft vet vad ett fredsbevararuppdrag går ut på. Det har sina risker. Risken finns att man får sätta livet till. Så har, tragiskt nog, skett i detta fall. Men är det verkligen av nöden att sätta det så här pass mycket i fokus?