Den klassiska klyschan hade någon sagt att.. för tio år sedan kommer väl till pass ibland. Idag till exempel. Inte för att man tänker på det, men bara en sådan sak som att kunna ringa till en människa som befinner sig tusentals kilometer bort, och få det att kännas som om man talar med grannen är rätt coolt.

Far och mor är som sagt på Teneriffa, sex timmars flygresa från Helsingfors. När han nu ringde så skulle man inte ha trott att han befann sig där, nära ekvatorn. För inte ens 15 år sedan var det svårt att nå ens anhöriga om de åkte utomlands. När farmor var i Österrike kunde hon bara nås via hotellreceptionen, och det på en väldigt knastrig telefonlinje.

Tiderna går framåt, och tur är väl det.

Något som inte går framåt just nu är färjetrafiken på Ålands hav. Både Viking Line och Silja Line har grymma problem med packis och har fått ställa in flera turer mellan Åbo och Stockholm.

Världens bästa Jenny gick miste om en musikalresa, så henne får man verkligen lida med. Det är inget vidare när planer går i kras kort före de ska bli av.

Det är precis det som Musse Pigg yttrar när han vaknat och konstaterar att vädret är optimalt för en tur med husvagnen i det där klassiska inslaget i Kalle Ankas julafton. Nu har jag inte dragit i någon spak, jag har inte stoppat någon gaffel i något eluttag och inte har jag mjölkat någon ko heller.

Istället har jag fått ordentlig fart på kandidatavhandlingen, fixat jobb till våren och kommit hem till en nystädad lägenhet.

Lycka!

"Hej! Jag är helt vanlig! I affären köpte jag mjölk och bröd, i kassan fyllde jag på min sons veckopengskonto.."

"Det är helt normalt att vara man eller kvinna..!"

Ja, som ni inbitna läsare kanske förstår är det inte jag själv som yttrat dessa fantastiska citat. Det är istället två reklamsnuttar för KPO:s S-banktjänster som spelas upp i affärer och varuhus runt om i landet. Det är, tro det eller ej, ingen dålig översättning, från svenska till finska. Det är lika bedrövligt på finska.

KPO brukar kunna hitta på de mest fantastiska ramsor, men dessa kan nog vara bland de bättre i historien. Det är nästan i klass med fjolårets sommarplåga. Den som löd så här: "Finns det strandlejon i din familj, eller kanske soldyrkare?"

Nu är jag nog varken något strandlejon eller någon soldyrkare. Däremot är jag man och det verkar ju vara helt normalt. Jag är vanlig, och det känns helt fantastiskt skönt.

The Arks klart bästa låt, alla kategorier får agera rubrik denna snöiga (ja, man börjar kunna det nu snart) onsdag i Karperö. Mor och far reser till sydligare breddgrader idag, och då är det inte Närpes eller Helsingfors jag pratar om. Teneriffa är slutdestinationen, och jag är inte det minsta avundsjuk. Inte alls, eller, kanske, lite.

Hur som haver så fann jag dagens Vasabladet ganska roande stundtals. Det handlade mest om debattsidorna, så mycket annat vettigt finns det nämligen inte att läsa i den tidningen för tillfället. Tidningen har sjunkit i kvalitet något oerhört och när man lägger ifrån sig de två delar den kommer i nu för tiden så har man inte något minnesvärt att skriva hem om.

Att det drar ihop sig till riksdagsval har ju ingen missat. Tror jag, i alla fall. Sett till dagens insändare så är det ganska uppenbart vem eller vilka som försöker slå sig fram och göra sig ett namn. Ni vet, få folk att få upp ögonen och tända den där berömda glödlampan. Om man sedan orkar läsa vad folk skriver och läser mellan raderna hittar man en hel del intressant, bland annat lite pajkastning.

På tal om något helt annat ska jag fördjupa mig ordentligt i en avhandlings uppbyggnad idag, så att några fler bitar faller på plats för egen del. Det är inte varje dag man konstruerar teorier.

Kanske hade man OS-finalen på näthinnan. Kanske hade man blivit bortskämd med för bra ishockey under de senaste veckorna. Kanske hade man trott att den där sporten verkligen är något att vila ögonen på. Eller så var man bara blind idag, jag vet inte.

Orsaken till denna blindhet är Sports totala magplask mot D-Team i dagens slutspelspremiär på Kopparön i Vasa stad. Det var inte vackert, det var inte bra och det var absolut ingenting att vila ögonen på. Det tempo som Sport visade upp under fjolåret var som bortblåst. Ingenting hände. Ingen trafik framför målvakten, ingen intensitet, inget grovjobb.

Ett par idiotiska utvisningar och uselt spel av Suomalainen i Sport-kassen under förstaperioden gav 0-3 efter elva spelade minuter. Tre mål färre än Finland släppte in mot USA, notera, notera. Mikko Rossi kom in efter en period, spikade igen och gav Sport chansen. Tog man den? Nej.

Ingen av de högavlönade utlandsförstärkningarna klev fram. Det är en sak att producera poäng i seriespelet och en helt annan i slutspelet. Det syntes tydligt idag. Ska Sport alls spela vidare krävs skärpning i Jyväskylä imorgon. Annars kan hålet i kassakistan bli oövervinnerligt stort.

Nåväl, för att se denna snöiga tisdag från den ljusa sidan så har kandidaten tagit ett ordentligt skutt framåt. Jag har blivit erbjuden ordentligt med jobb under våren och jag har en kväll med bio och middag att se framemot imorgon. Klang och jubel!

Här sitter man så med sin kandidatavhandling och vet varken ut eller in. Eller jo, det kanske jag vet, men just nu har jag kört fast. Jag vet inte om jag ska citera ordagrant ur mina försvars-  och säkerhetspolitiska redogörelser, eller om jag ska skriva om skiten med egna ord.

Help!

Aldrig har ett vinter-OS varit en längre finsk pina än i år. Aldrig har ett vinter-OS känt så hopplöst så tidigt som i år. Aldrig har medaljdrömmarna varit längre från att uppfyllas. OS i Vancouver går till historien som ett fiasko, där Finland kammade hem fem medaljer, och blev utan guld för andra gången i rad.

Matti Hautamäki kan gott beskriva dessa spel. Han hoppade 30 meter kortare i den andra omgången av backhoppningen i stora backen. 30 meter. Ja. Precis. 30 meter. Det gav plats 26, efter att killen legat trea efter första omgången.

Hannu Manninen mäktade inte med hoppandet i kombinerat, Janne Ahonens medaljdrömmar sprack i och med en skada, Tanja Poutiainen var blek i storslalom medan vi inte ens ska nämna längdherrarnas bravader. Det bästa blev en femteplats i sprint, det säger allt. Skidskytten Kajsa Mäkäräinen blev uttagen ett år på förhand och floppade, medan skrinnaren Mika Poutala fick ett felskär i sista kurvan, på väg mot ett guld.

Ljusglimtarna då? De är inte många, men de finns. Aino-Kaisa Saarinens brons på tremilen var ett styrkebesked efter besvikelserna, det samma kan sägas om damernas stafettbrons. Både damerna och herrarna tog brons i ishockey, där damerna stod för den stora prestationen.

En jämn turnering och en styrkedemonstration mot Sverige. Herrarna Koivu och Selänne kommer mest att bli ihågkomna som medlemmar i det lag som låg under med 0-6 mot USA i semifinalen efter 12.46. Men, ett brons kröner ändå framgångsrika landslagskarriärer.

Peetu Piiroinens silver i halfpipe blev den ädlaste medaljen, men också den som faller i glömska fortast. Av de som inte tog medalj imponerade Laura Lepistö mest med sin sjätteplats i konståkning.

Summa summarum, ett klent OS med rekordfå medaljer. Mycket krävs för att vända trenden till Sotji 2014. Både på ledarnivå och bland de aktiva. Semesterresenärerna var för många denna gång. Om fyra år ska nomineringarna vara korrekta och uppladdningen bättre.

Ingen kan säga att Tour de Ski eller ett FM i 25 minusgrader var optimalt för längdåkarna.

Idag fick jag ett besked jag gått och väntat på länge, ett besked som kanske var ganska väntat, men som ändå gjorde att en sten föll från hjärtat. Beskedet lugnade mig och gjorde mig glad och lättad. Beskedet gav mig arbetsro och slog samtidigt bort en hel del dumma och onödiga tankar.

Besked kan vara både svåra och jobbiga, men just idag var det besked jag fick ingetdera. Det vara bara så skönt.

Inom kort tänkte jag sammanfatta OS, med tyngdpunkt på de finska insatserna, stay tuned, ladies and gentlemen!

Något stämmer inte i mitt sätt att tänka när det gäller OS-finalen som nyss drog igång borta i Vancouver. Hur kan en kanadensisk domare får döma en match där Kanada är det etta laget? Och, en OS-final mot USA, dessutom?

Svaret lär vara att domarna är de "bästa" NHL-domarna, och att alla deltagande lag i turneringen skrivit på ett avtal där de godkänner dessa regler.

Dock undrar man ju, kan man verkligen hålla känslorna i styr och vara neutral i sådana här sammanhang? Hur man än dömer lär man få skällor, av endera laget. Varför sätter man sig i en sådan situation?

Låt säga att England eller Schweiz skulle spela VM-final i fotboll. Ingalunda skulle Howard Webb eller Massimo Busacca få döma då, trots att de är "bäst i världen".

Vårt finska bidrag i finalen är linjedomaren Stefan Fonselius. Annars är det Bill McCreary och Daniel O'Halloran som sköter visslandet. Notera annars att domarna i NHL har personliga tröjnummer, och har så haft länge nu. Vi i Norden har inför detta först på senare år.

Där, exakt där, har jag varit under större delen av denna tämligen blöta söndag. Förmiddagen spenderades i en orange väst på Carpellas parkering tillsammans med Jonathan. Det var en hel del människor som skulle se på dragracen idag också. Dock icke lika många som igår, men ändå.

Efter detta begav vi oss till Skatila, jag och sekreterare Frants. Sex timmar repetitionskurs om ordningsmannaskapet stod på programmet. Intressant på sitt sätt, men egentligen bara ett nödvändigt ont för att få behålla kortet i fem år till. Vad gör man inte för sin Uf-förening?